Påverkan på inneröra och balans vid hjärnskakning

Kort om innerörats funktion

Innerörat, vårt så kallade vestibulära organ, är en snäckformad struktur som sitter ett par centimeter innanför öronen. De består av tre små kanaler med trögflytande vätska, och två små påsar fyllda med små kristaller. När vi rör på oss registreras det i både kanalerna och de små påsarna. När man accelererar eller bromsar, till exempel i en bil, trycker kanalernas vätska mot ett litet membran vilket omvandlar mekanisk energi till en elektrisk signal. I påsarna ligger små kristaller, och när vi lutar på huvudet drar dessa i små hårceller. När hårcellerna vrids frigörs energi i form av en elektrisk impuls. Dessa två typer av elektriska signaler kan sedan transporteras vidare till hjärnan som då kan bilda sig en uppfattning om huvudets rörelse.

‍

Att skapa god balans

Innerörats funktion är att ge oss möjligheten att anpassa våra rörelser, och på så sätt ge oss kontroll över vår balans. Men när vi rör på oss så är det inte bara våra inneröron som aktiveras; ögonen registrerar att omvärlden förflyttar sig för varje steg vi tar, och impulser från hud och leder bekräftar att vår kropp följer med.

‍

Man pratar ibland om innerörat som vårt balansorgan. I själva verket behöver tre sinnen samverka. Signaler från innerörat, synen och känseln sammanflätas på flera platser i hjärnan, varpå upplevelsen av god balans uppstår. Innerörat kan alltså vara helt friskt hos en individ som känner sig ostadig, och personen kan mycket väl vara känslig för rörelser i synfältet. De flesta av oss har någon gång upplevt åksjuka, vilket illustrerar just det fenomenet; innerörat är intakt och i vila när vi sitter still i bilen, men synen är övertygad om att vi flyger längs motorvägen i en skrämmande hastighet. Även om vi är medvetna om att vi har god balans i sätet så skapar de kontrasterande sinnesintrycken en obehagskänsla.

Ostadighet, yrsel och rörelsekänslighet

Balansen kan som bekant störas även om innerörat är intakt. Man talar då om icke-vestibulär yrsel, vilket ofta visar sig som en överdriven rörelsekänslighet. Hur hjärnskakning kan leda till denna typ av yrsel debatteras fortfarande. Det finns inget tydligt samband mellan intensiteten av en skada och svårighetsgraden av den resulterande rörelsekänsligheten eller ostadigheten. En framträdande teori är att symtomen gradvis uppstår på grund av diffusa skador på hjärnans nervceller. Dessa kan vara mycket svåra att se vid bildgivande diagnostik av hjärnan, såsom till exempel magnetkamera eller datortomografi. Skadorna, i form av små sår längs med hjärnans nätverk, påverkar hur våra sinnesintryck integreras.

‍

Det är möjligt att den rubbade balansen i signalerna mellan inneröra, syn och känsel gör att hjärnan inte längre känner sig trygg i sin uppskattning av rörelse. Obehaget, likt den man känner vid åksjuka, agerar som en varning om att hjärnan inte kan garantera vår säkerhet, och att vi helst ska undvika rörelser. Detta leder till en överkänslighet som upplevs som en ökad känslighet för rörelse, åksjuka, eller yrsel.

‍

Utredning av yrsel och rörelsekänslighet

Symtom som beror på flera faktorer kräver också en heltäckande utredning. Vid debut av yrsel är det viktigt att utreda om symtomen orsakats av en farlig förändring i hjärnan, såsom en stroke eller blödning. När detta har uteslutits undersöks oftast innerörats funktion, eftersom trauma även kan ha skadat någon av dess delar. Det kan även vara lämpligt att undersöka synen, vilken ofta påverkas av hjärnskakning. I detta skede försöker man utreda om det är något av de perifera systemen, inte hjärnan, som orsakar symtomen.

‍

En medicinsk utredning av de enskilda systemen är nödvändig men även om de är intakta behöver det inte innebära att individen är utan symtom. Var och en för sig kan inneröra, syn och känsel fungera utan att ge några besvär, men en hjärnskakning kan göra att de inte längre samspelar inne i hjärnan. Om besvären kvarstår kan det därför vara aktuellt att påbörja rehabilitering även om ingen konkret skada påträffats.

‍

Prognos efter hjärnskakning

Yrseln kan uttryckas som en överkänslighet för yttre stimuli, till exempel i röriga miljöer där hjärnan måste arbeta mer än vanligt eller när man är trött och inte har särskilt mycket energi. Yrselsymtomen läker ofta av sig själv i takt med att hjärnan får chansen att återhämta sig men många drabbas ändå av långvariga problem.

‍

Yrsel är ett av de vanligaste symtomen efter hjärnskakning och uppstår när våra sinnen inte talar samma språk. Symtomen kan uppstå direkt efter traumat, eller komma senare under läkningsprocessen.

‍

Yrsel kan vara ett svårdefinierbart begrepp, och kan inkludera en känsla av att man själv eller omvärlden snurrar, ostadighet och desorientering, en gungande känsla, eller en överkänslighet för rörelser. För att symtomen ska räknas som en kronisk följd av en hjärnskakning, så kallad persisterande postkontusionell yrsel, ska de bestå längre än tre månader efter skadan och inte vara en följd av mekaniska skador på innerörat.

‍

Rehabilitering av rörelsekänslighet

Skador på inneröra kan behandlas med olika manövrar, kirurgiska ingrepp, eller fysioterapi. Yrsel som beror på en felaktig sammanflätning av flera sinnen är oftast mer komplicerad att behandla.

‍

Rehabilitering av skador på hjärnan baseras på dess plastiska förmåga att anpassa sig till nya miljöer. Om symtomen uppstår när man själv rör på sig behövs ett träningsprogram där man gradvis vänjer sig vid kroppsegna rörelser. Om man istället lider av en överkänslighet för visuellt röriga miljöer behövs ett motsvarande träningsprogram. Syftet med träningen är inte att stressa hjärnan utan att gradvis lära den sortera och bearbeta sensorisk information. Man ska inte heller underdriva vikten av psykosocialt stöd, även om man inte anser sig sårbar.

‍

Sammanfattningsvis

Sammanfattningsvis kan man konstatera att yrsel och rörelsekänslighet är vanliga symtom efter en hjärnskakning. Orsaken är inte helt kartlagd utan beror på flera faktorer som kan vara svåra att identifiera hos alla. Rehabiliteringen måste därför vara anpassad efter en patients förmåga och inte efter förväntade symtom relaterade till skadans upplevda intensitet. Rehabiliteringen måste även utgå från vilka sinnen som är påverkade och kan hållas av till exempel optiker som specialiserar sig på visuella symtom eller fysioterapeuter som arbetar på balans- eller neurologicentra. Vägen tillbaka kan vara lång, vissa symtom består för livet, men med rätt nivå på träningen finns stort hopp om förbättring.